Har du ikke et login til My Langley? Opret en konto
Glemt password? send mig mit password

Har du ikke et login til My Langley? Opret en konto

33 91 70 00

Livserfarenheter från en berstopp!

Med en avplockad huvudrätt på ena armen, tre olika kaffe- och avecbeställningar i huvudet och ett vinkande om mer vatten från bordet nere i hörnet så blir "lång utläggningskrävande"-frågor från gäster oftast besvarade med ett "vi tar det sen"-leende. De verkar på något sätt hänga ihop - frågan och leendet - och som servitris är det en konst man bemästrar till perfektion.

(Missförstå mig rätt här, det absolut roligaste med jobbet är inte att bära tallrikar - utan att prata med alla underbara människor som vi har på hotellet. Skidortsbesökare är aktiva, sociala och lyckliga mest hela tiden när de får åka solskens- och lärkskogsåkning dagarna i ända. La Vieille Ferme är nog det lättaste (och härligaste) stället att servera på. Och så är ju maten grym. Men nog med den oprovocerade (och smått sliskiga, men sanna) Langleyreklamen - tillbaka till ämnet!)

Men så kommer de där frågorna som inte går att ignorera, där bord tre helt plötsligt råkar få en Oban whiskey istället för Hennessy VSOP congac, stavhållningan bli lidande och Matilda får förse de andra gästerna med vatten. Den senaste var kanske mer ett retoriskt påstående men likväl svår att ignorera; du tar väl inga risker i din skidåkning?!

Min mor har alltid propsat på säkerhet, påtvingade hjälmar har jag och mina bröder skämts oss igenom dussintals skidsystem (innan hjälm blev något coolt, och det nya hjälmtvånget i Ischgl känns inte bara vettigt, men också väldigt 2010). När ryggskydden blev mainstream inhandlades raskt fyra identiska svarta oformliga saker som väckte den, hos alla kvinnor slumrande, korsettbärande 1700-talskvinnan inom mig. Innan offpist betydde stighudar och orört meterspuder i alperna, utan snarare uppåkt under Olympia, så satt transivern fastvirad runt överkroppen. Men säkert? Det vete gudarna!

Vem ska jag hitta med ovan nämna transiver, om ingen annan i sällskapet har en likadan? Visst hjälper det lite med skydd, men en svart puckelpist kan döda vilken hjälmbärare som helst om de knappt kan åka knapp. Man kläcker alltid ur sig saker som: "Jo, men det har ju varit kallt och varmt och vind. Och då blir det lager vettu! Lager!!". Men vad betyder detta lager? Vi skråar glatt med tre meters mellanrum ut i vad vi anser vara lite mindre lavinfarligt område. Uppe i högzon tar bergsguiderna sig fram till de bästa (och kanske farligare) åken, men med femtio meters avstånd, för att inte lägga för mycket tyngd på snön - undrar vilka som klarar sig bäst?!

För jag tar risker, det gör jag varje morgon när jag knäpper på mig pjäxorna. En Stig Helmer-fadäs i liften låter kanske otroligt men det finns alltid variabler i i skiåkningen som man inte kan styra över. Men det viktiga är att man lär sig det som går att lära sig. Så, över till vad dagens blogginlägg faktiskt ska handla om... Vår personaldag! Som självklart handlade om - just det - lavinsäkerhet!

Langleys personalstyrka!

Axcess som är de bergsguider vi samarbetar med i byn, ett härligt gäng, bjöd med oss ut på en dag av sondande, solande och studerande.

Axcessguiden spanar ut över ivriga elever!

De som inte hade transiver, spade och sond fick låna utrustning (jag är som sagt kärleksfullt kittad hemifrån och behöll min egna ryggsäck) och så begav vi oss iväg till ett öppet område och så började skattjakten. Gräva ner transivers, söka, sonda, gräva, hitta, rädda. Olika tekniker, olika transiversfunktioner, hur man slänger upp en sond, hur man kryssar ut positioner, hela tänket, hur snön faller, vart det har blåst, hur du åker, hur du planerar åk. Allt sånt! Och den viktigaste läxan av alla - om du gömmer en transiver i snön, se till att den har tillräckligt mycket batterier för att hålla i typ en kvart i alla fall, annars är den lost and gone forever!

Sabina övar på att sonda!

Så ta risker, men se till att ladda batterierna (sömn, mat, transiver), tänk efter före och undvik inte en enda gammal klysha som du hört om offpiståkning. För ett lavinpaket (transiver, spade och sond) är en av de billigaste livsförsäkringar som finns!

Och här tänkte jag sluta, men efter allt detta alvar behöver vi lite fina bilder från den idag så många gånger nämna (och bland oss säsongare evigt glorifierade) offpisten. Jag och grabbarna skidandes i secret, secret spot - någonstans i Serres underbara lärkskogar!

Kristofer lyfter och Robin har kameran redo!

Vad är svängradien på dina skidor? Mina är dröm dröm dröm!

Niklas överkompenserar inte för något, han vet vad han gör!

Robin suddar ut gränsen mellan drömpuder och verkligheten!

Vem klarar av att stå i Kristofers skugga?

Viktor ser ljuset, och där snöar det jämt?!

Hoppas ni njöt, om än inte lika mycket som oss!

Lätt puder väger tungt,
/Johanna

Torsdag

10-02-2010

Jag fick i uppdrag, av mina vältränade guidekollegor (föregående mening, även den guidebeordrad), att skriva ihop en liten text om torsdagar på La Vieille Ferme här nere i Serre Chevalier. Texten utformades på engelska och jag har, i skrivande stund, ännu inte fått reda på i vems händer dem hamnade. Så jag tycker att vi skriver om den; mindre välformulerad, mer svensk och inte riktigt så städad (läs: mer Fernet) som innan, men desto roligare - förhoppningsvis (har tydligen tre stycken trogna läsare nu, och en flicka måste ju börja anstränga sig (prestationsångest!)).

Torsdagar börjar, så ofta som vädret tillåter, med picnic, kalla öl och buffé i backen. Därefter drar de lyckliga lediga vidare till Concordebalkongen (mitt hem, min fristad) och fortsätter med solen i ansiktet.

En annan hoppar in i disken kittad med plastförkläde, kängor, neonrosa diskhandskar och diskarbyxor - allt sju storlekar för stort, eftersom vår ordinarie diskare är en stor stark norrlänning (hans egna, under REM-sömnen, uttalade ord).

Vår stora starka, isömnenpratandes, diskare!

Att diska på Farmen är ett trevligt avbrott i en allt-i-allos vardag. Köket står berett Fisksoppa, rôtisserie, charkuterietallrik, tiramisou och ankleversås - känner sig köket frikostigt får även disken smaka. Med redan nämna outfit på, marscarpone i pannan, genomsur (det överanvända engångsförklädet till trots) samt begynnande russinfingrar så känner man sin inte riktigt fit for fight men vid elvasnåret är det bara att svida om, slafsa på lite puder och deo, svepa en Get 27 (mintlikör) för att bli av med doften av vitlöksaioli, som kunnat få Stephanie Meyers fiktiva flickidoler att fly hals över huvudet, och bege sig ut i dimman som är torsdagar på La Vieille Ferme!

Jag skriver ut kvällen lappar!

Bummare från hela Serre Chevalier (ja, de vallfärdar från Chantemerle, Brianҫon och Monetier), hotellgäster, pistörer, franska skiduthyrare och sist men inte minst personalen. De som laddat på balkongen och förhoppningsvis lämnat min säng och mina skidor intakta, dyker upp för att hoppa på bord, sjunga allsång med Martin, beställa Bobby Mojjans (hittas i drinklistan under "Serious Drinks" - att tas på allvar) och få använda en liten del av arsenalen med fin(?)kläder som hamnat längst bak i garderoben, gömda under Langleypikéer, långkalsonger och förkläden.

Jag är den första att påpeka att jag har ett närmast sjukligt behov av att rimma, trots att jag enligt min chef uttryckligen ska uttrycka mig i prosa. En av mina laster, så att säga (tillsammans med General White, ostbågar och kaffe) som jag inte tänker ge upp i första taget - trots påtryckningar från en vältränad, non-smoking-generation-mamma som dricker ingefärste och äter Quinoa till middag. Så jag rimmar vidare!

På torsdagarna brukar jag få det ärofyllda uppdraget att, tillsammans med Matilda, driva shotbaren. Med hjälp av lite extra bokstäver och silvertejp brukar shotbaren dock snabbt förvandlas till något annat;

hotbar (en blond Matilda och en brinnande Sambucca), blottbar (när guiderna tröttnar på Langleypikéerna), grottbar (för de som ska festa vidare på la Grotte), bottbar (Basshunter all the way), flottbar (en massa olivolja eller en sexa Dompa?), lottbar (har du fått fyra treor i rad? Då radar jag upp tre fyror Jäger), notbar (nu är det stängt). Sen kan man spåra ur med fagottbar, kalottbar och spottbar - but let's not!

HOE(?)BAR!

Framåt kvällen (i samband med att vi övergår från hotbar till, när något geni kommit på att T:et kan omvandlas till ett E, just det - hoebar) så är det inte bara de i personalen som har ledigt som är i gasen. Vi försöker dansa på bardisken (till shotbaren.. vilket är receptionen.. där "bardisken" är en och en halv meter lång och inte en tum mer i takhöjd heller för den delen, Johanna B har lyfts från sin vanliga plats bakom stora bardisken, och susar fram i ett klockrent stagedive, över huvudena på ett lätt överbefolkat la Vieille Ferme.

Efter stängning är det städning: Matilda halkar på ihopsopat glaskross, men offrar sig själv för att rädda spirtflaskorna hon har i handen, så allt slutar lyckligt. Johanna B balanserar på en pall för att lyfta ner whiskeyflaskorna. Själv vandrar jag hemåt i natten, och titta - ja, se det snöar! Största misstaget var dock att min brist på kläder ledde till att min stackars hals vart förstörd och jag var tvungen att använda polotröja och halsduk resten av veckan. Men det ska vi inte skylla på snön, vi vill alltid att snön ska komma!

Ja, se det snöar - det var väl roligt - HURRA!!

Så trots att en och annan Chartreuse kanske har lyckats slinka ner under kvällen och trots att klockan är mycket, och trots att jag faktiskt jobbat tio timmar i sträck, trots det så blir det en tidig morgon bort till Tabucen - och om ni bara visste vilken fredag vi hade!

Våran norrlänning visar hur det går till dagen efter!

Varje gång en snöflinga hamnar på marken så gråter änglarna - så ut med tungan!

/J

1, 2, 3, 4.