Har du ikke et login til My Langley? Opret en konto
Glemt password? send mig mit password

Har du ikke et login til My Langley? Opret en konto

33 91 70 00

Livserfarenheter från en berstopp!

Har under den fantastiska veckan som varit, fått förfrågningar från gäster om uppdatering av blogg. Har varit skadad under förra veckan, och senaste veckan har jag spenderat med att jobba ikapp allt jag missat under skadetiden – alltså inte så mycket att berätta om tyvärr. Men det har fått mig att tänka på ett ordspråk hämtat ur åre(t)s säsongsbibel; ”Magasin Åre 10 år” som bekvämt låg och skrotade på vartenda fik, förgyllde varenda bummartoalett och som även fungerade utmärkt som sittunderlag när man var ute på topptur, under säsongen 08/09 uppe i Åre. Tidningen har även fått följa med hit ner och är bra att ha när man vill fräsha upp sina kunskaper om t ex inverterade spann, svängradie och annat som jag inte har närmelsevis lika stenkoll på som vår ordinare skitech, och min lärare, Petter.

Citatet lyder (med reservation för fel samt brist på copyright) i varje fall som följer; ”Bästa dagen är när du inte åkte”. Och de kunde inte ha mer rätt! Jag har stått i baren, värmandes Vin Chaud till vår afterski, och sett snödränkt leende efter snödränkt leende vandra in genom dörren med skidorna på axeln och hjälmarna käckt på sne, fullständigt övertygade om att idag (eller kanske idag, eller nej idag) var nog den bästa dagen på hela året.

Förhoppningsvis så har bästa dagen inte kommit än, och när den dyker upp så får ni vara beredda på att det kanske inte serveras någon frukost, eftersom jag sitter i l’Aravet på väg upp till toppen. Men vi lär oss ändå något av citatet (tillsammans med ett annat citat från ovan nämnda tidning; ”När det dumpar i Östra, får den bakfulle brått”) – är du på en så fantastisk skidort som Serre Chevalier så ligg inte och dra dig, välj inte bort skidåkningen (hur mysig byn är är, och hur många små trevliga fik det än finns). Självklart kan man gå ut på kvällarna (vår trubadurkväll är en klassiker) men tänk på, när du går hem genom natten, fångandes lovikavantar på tungan, att imorgon har mestadels av snön ändå lyckats landa på marken (trots dina ansträngningar). Och där har den lagt sig som ett lätt täcke, på några decimeters djup, över berget – och tänk om du försover dig?!

Egentligen är det väl en klassiker – idag kan vara den bästa dagen i ditt liv, om du bara tillåter det. Som säsongare vet man att det finns många livssanningar som döljer sig i skidåkarens vardagsprat, och när man träffat ett antal luttrade bummare som har hängt med sen innan jag lagt vantarna på mina första skidor, så har man iallafall fått lära sig några av dem.

Men mer om det nästa gång, jag lovar att uppehållet inte blir lika långt!

Solarie med goggles, så ses vi i vår
/J

Ps. En hälsning, en lovsång och ett tack till min vän Amis (förövrigt den enda som hittills kommenterat bloggen), som kränger skidor i mina hemtrakter på fantastiska Alpingaraget. Din och min ”The First Cut Is The Deepest”-dans, har gjort succé på Afterskin. Mycket snyggt!

Mina trogna fans (eller iallafall Frida, som är ansvarig för mitt bloggande) har bett mig beskriva mig själv och byn. Jag har inte varit redo att göra varken eller innan jag riktigt gosat in mig, testat backarna och mig själv i offpisten. Vad kan detta system ge, och vad klarar mina sommarsäsongsben av?
Jag heter som synes Johanna och har sen studenten hunnit göra säsong i Åre, skärgården och varit några månader och surfat. På sommaren leker jag med min longboard och allt annat brädformat. Trots detta, till mångas förvåning, håller jag mig oftast ifrån snowboarden och är skidåkare in i själen – och då passar Serre mig perfekt! Det är skidåkarbyn personifierat. I delen av byn där hotellet ligger är det barer, rustikt, mysigt, litet och franskt – som la Vieille Ferme. Rör man sig istället längre bort mot mataffärerna, skidshoperna och la centre du medical så ses de mer Chamonixinspirerade lägenhetskomplexen tillkomna för och av skidentusiaster för billigt boende under månader av puder, after-ski, nypistade backar och kalla öl i solen på backresturangen med det passande namnet Cafe de Solei. Och det är de som man hänger på ut i backen; bergsguiderna, våra guider, återvändande säsongare, skidlärare och old-school gubbarna!
Och vilka åk man kan få, om man vågar följa efter. Dagen innan julafton skottade vi 44 cm snö från altanen (japp, den vi spadade bort några decimeter ifrån dan före dan före dopparedan, som jag berättade om i tidigare inlägg) så på julafton, när hela personalstyrkan fått julledigt begav vi oss ut. Guiderna visade vägen till åken och trots kraftigt snöfall dök ingen av oss upp på hotellet innan liftarna stängt.
Om man som jag vuxit upp i en stockholmsförort under växthusefftektens glansdagar, så är snö på julafton inte standard. Men har man smältvatten i ådrorna, pumpar puder i sömnen och använder underställ i juli – bara för sakens skull, så är snöbrist inget man villigt accepterar. Inte under någon av vinterns månader och minst av allt den 24 december. Hemlängtan, julklappsrimslust och köttbullebegär försvann snabbt när vi fick prova hotellets berömda rotesseri, där det över öppen eld grillades kött lika mört som mina lår efter dagens strapatser.
Igår kom våran Skitech farandes med bagageutrymmet fullt av nyslipade lagg. Att vi alls fick någon mat lagad i resturangen övergår mitt förstånd, då alla mest satt nere i källaren och kramade utrustning. Jag har, i egenskap av alltiallo, fått lära mig allt som går att veta om montering av bindningar, pjäxstorlekar, valla, kantslipning och skidpassning.
Jag får alltså hålla på med mitt största intresse, inte bara på fritiden utan också på jobbet, i en by där skidåkning ligger i fokus och snacket oftast handlar om öl, inverterade spann, väderförhållanden och åkning som varit och som komma skall.
Jag har hittat hem!

1, 2, 3, 4.