Marthina Storm - Tignes

Måndag. Solen skiner. Nysnön ligger fortfarande som ny både i och utanför pisterna. Gästerna är ute och kör sedan länge. Receptionisten jobbar ju bara halvdag på måndagar vilket är en riktigt bra deal såna här dagar. Men... I kväll är det en av veckans bästa kvällar. Barrunda.

Möter upp gästerna i hotellbaren. Sippar lite fint på den första drinken. Kör lite get-together innan man traskar mot nästa bar som ligger en bra bit från hotellet, alltså ca 52 steg (japp, jag har räknat). Welcome to the Bagus bar! Stället är en mysig bar dit man går för att ta en drink innan man traskar vidare mot sängen eller mer party. Vi gör det sistnämnda! Mot Grottan! Det är här trycket ökar. Hooooja! Vi har sett allt i från bordsdanser, flaskor med den goda äppeldrickan har tömts, bodyshots, spagat sessions på golv och bardisk till snöbollskrig och landskamper på väg mot fjärde och sista stoppet. Hallå LOOP! Hallå Jägerbomb! Smakar nästan lika gött som kräm, kräm som är så gött! På vårat kära LOOP skakas det minsann en hel del rumpa till musiken. Shake it, shake, shake it!

Som summan av kardemumman så fortsätter man antingen hem mot sängen eller fortsätter mot Tignes big thing! Jack's club. Öppet till senaste sent (okej, till fyra) och här är det shake it!!!

Men tills timmen är slagen... Åkning!

Ibland är det jobbigt att knata själv, tacka vet jag servicevänliga gäster!

/ Marthina

Ni kanske känner igen den där känslan när man vill göra något så otroligt mycket men inte riktigt kan av olika små anledningar. Mina anledningar har bl.a varit noll procent sikt bland bergen, allmänt osug i heeela kroppen, sjukdom och ... det är här jag ska skriva brutet ben men så illa är det inte (hur mycket jag än önskar att jag någon gång i mitt liv ska få bryta ett ben. Om bara så ett endaste litet. Få ha gips och sånt därn't roligt. Har hört att jag är en mycket underlig individ som önskar detta men så är det!) Hur som helst.. Jag köpte för några veckor sedan min alldeles första egna bräda. Oj så stort det kändes! Men inte förrän i dag satte jag på mig mitt skidställ, svettigt och alldeles perfekt, och stack ut med Emma och Robert.

What can I say?! Like a glove! Oooh så vi svischade fram bland Tignesbergen.. Lite av ett korven i brödet, Langley's vita färg mot den röda och andra likheter. Styrde kosan mot parken i hopp om att för tredje gången gillt testa och försöka lyckas att "grabba" brädan. Skulle ju ha varit succé med en näst intill främling under mina fötter.. men som oftast får man svälja och inse att allt går inte alltid så fort som man önskar. Jag ska innan februari månads slut ha lyckats "grabba" tag i brädan, någonstans mitt i allt kaos där jag precis lyft från hoppet, är i luften och svävar mellan hopp och förtvivlan om huruvida jag kommer överleva det enoooorma hopp jag precis utför. Att det sedan handlar om kanske max, och då menar jag MAX, 1,5 meter över marken är en helt annan historia. I mitt egna huvud utför jag i stort sett VM-guld hoppet. Så högt känns det. Lovar er, det hör också alla som är inom 1 km. Haha... Så, mitt löfte till mig själv.. (har ett till men det kommer jag att dela med mig av i mitten av nästa vecka, Om jag överlever!)

När vi hade tröttnat på att briljera i parken, samtidigt som vi höll på att frysa i hjäl, åkte vi ner till baren vi alltid hamnar på för en lunch. Nachostallrik och öl på Loop. Satt rätt fint i maggropen!

Nu: dags för soldansen så vi får en underbar åkdag i morgon!!!

Hej på er!

Glatt folk i äggliften!

Skåda sicken skönhet, brädan alltså...

Me and Emma!